Mia

Jag är en snart 39-årig trebarnsmamma. Mina döttrar är 18, 16 och 6 år gamla. Är gift sedan 2004 med mitt livs kärlek. Han har också två barn sedan ett tidigare förhållande. Dottern är 16 år och sonen 11 år. 6-åringen är vår gemensamma dotter. Sommaren 2011 fick jag diagnosen Aspergers syndrom. En del skulle kanske må dåligt över att få en sådan diagnos men, jag kände bara lättnad. Att få den här diagnosen har hittills bara inneburit att mitt liv gått i rätt riktning och det var oerhört skönt att få veta varför jag är annorlunda. För jag har ju känt mig annorlunda i hela mitt liv men, inte förstått varför. Nu vet jag att jag inte är dum i huvudet, utan tvärtom!

På den här bloggen skriver jag om min vardag med mina barn, mig själv, min man och mina diagnoser.

Det kan också hända att jag skriver någon dikt eller liknande som jag lägger ut här eller att jag skriver om en bok som jag läst eller en film jag sett osv… Jag tycker om att läsa, se bra filmer och lyssna på bra musik – vilket då för det mesta är hårdrock.

När jag var två år fick jag en mycket ovanlig sjukdom som då uppkallades efter tre olika läkares efternamn – Hand Schüller Christian-syndrom. Numera kallat Langerhans cellhistiocytos, för numera vet man vad det är som felar. Behandlades med cellgifter och blev frisk från denna sjukdom men, fick komplikationer från den. Jag fick epilepsi och en annan ganska ovanlig sjukdom som heter Diabetes Insipidus. Förutom dessa sjukdomar som jag hade som barn (Diabetes Insipidus är livslångt) så var jag även öronbarn – vilket menas att jag hade väldigt många öroninflammationer och fick operera in plaströr i öronen åtta gånger fram tills jag var 12 år. Återkommande halsinfektioner (halsinfluensa) hörde även det till min barndom och en gång hade jag hjärnhinneinflammation – det hade även resten av familjen då. Som om allt detta inte vore nog så led jag även av svår migrän som liten – och upp i vuxen ålder.

När jag var 25 år blev jag utbränd och fick fibromyalgi. Diagnosen ställdes dock inte förrän efter otaliga besök hos läkare – varav en av dem sa att det inte existerade något som hette fibromyalgi och en annan sa att även om det skulle vara fibromyalgi så kunde man ju inte bli sjukskriven för det. Jag ville bara veta varför jag hade ont och inte orkade något…

Återkommande depressionsperioder har jag haft i mitt vuxna liv – den första redan som tonåring. Det gick inte heller bra i skolan – jag trodde ärligt att jag var dum i huvudet. I januari 2007 fick jag mina första symtom på panikångest. I november samma år slog det till ordentligt.

Vid 38 års ålder, har jag alltså fått diagnosen aspergers syndrom. I och med detta har många pusselbitar fallit på plats.