aspiemia

Jag funderar en hel del på olika saker. Funderar även på om anledningen till att jag funderar så mycket beror på att jag har Aspergers syndrom? Det är som om jag inte kan stänga av… jag tänker, tänker, tänker, tänker… Ena stunden finns en tanke i mitt huvud – och när jag sedan försöker komma ihåg och ta itu med denna tanke så är den borta. Men, ibland kommer jag in i en tankeloop. När tankarna bara går i varandra och tiden, enligt min uppfattning, står stilla. Då kan det hända att jag ”vaknar upp” ur min tankeloop och inser att tiden har flugit iväg, jag kanske har missat ett viktigt möte eller skulle ha hunnit med så mycket mer den här dagen… eller om jag är ute och går så kanske jag gått helt fel – eller för långt. Eller att jag alldeles precis missade att smälla in i en lyktstolpe! Ibland kanske jag inte vaknar ur min tankeloop förrän jag träffat lyktstolpen heller!  

 

Idag började jag fundera på något som jag tidigare funderat på många gånger men, aldrig kommit fram till något vettigt svar på. När jag exempelvis åker tåg till och från jobbet så vill jag sitta ensam, med hörlurar i öronen och blunda och bara vara. Om jag då träffar på någon jag känner till så vill de ju att man ska hälsa, prata en stund och kanske sätta sig vid dem på tåget och fortsätta samtalet. Jag vet att det här är sådant man inte ”får” säga – för då blir man betraktad som udda – en outsider helt enkelt. (Men, det är jag ju också!) Jag har dock ingen aning om vad jag ska prata om och vill helst bara sitta ensam. De brukar fråga en hur det är. Jag brukar svara dem hur det är… på riktigt! Det vill de oftast inte höra – eller så är de sensationslystna och gör allt större än vad det egentligen är när de sedan sprider ”skvallret” vidare. Men, de flesta vill helt enkelt inte höra svaret på frågan de nyss ställt.

Jag frågar bara hur det är om jag verkligen vill höra – alltså det långa, komplicerade och kanske inte så bekväma svaret. Men, de svarar bara: Jo, det är så bra, så bra!! Med ett stort leende i ansiktet. Ofta ett påklistrat leende som får mig att må illa…

Apropå påklistrat leende. Det är en tågvärdinna som brukar kolla biljetterna lite då och då på tåget jag åker med på dagarna. Idag var det hon som jobbade när jag åkte hem från jobbet. Jag har aldrig riktigt vetat vad det är som gör att jag mår dåligt när jag ser henne men, det är – kom jag på idag – hennes påklistrade leende. Hon ser ut som om hon är …ja, rent av överlycklig… när hon ser en människa som visar upp sin biljett. Som om hon är såååå glad att se just DENNA person på tåget idag. Det som gör att det ser påklistrat ut är att hon ser exakt lika överlycklig ut för varje biljett/människa hon ser. Däremellan försvinner leendet. Det ser riktigt roligt ut egentligen… Fast tragiskt. Men, tänk er själva – överlycklig, deppig, överlycklig, deppig, överlycklig, deppig och det växlar lika ofta som hon förflyttar sig mellan stolarna på tåget. Man vet helt enkelt inte om man ska skratta eller gråta när man ser henne. ”Illa, jag mår illa”…som Magnus Uggla sjöng!

Jag är dessutom lite skeptisk mot människor som alltid ger ett sken av att vara lyckliga.  För det är just vad det är – ett sken av att vara lycklig. Jag tror helt enkelt inte att någon kan vara så extremt lycklig varje sekund på dagen, varje dag, varje vecka, varje månad, år… Litar inte på människor som inte kan visa när de är ledsna eller besvikna. Människor som alltid måste visa upp ett lyckligt yttre är troligtvis mer olyckliga än de som visar sin olycka öppet…just för att de inte kan visa andra sin olycka.

Trots att jag kan verka väldigt osocial vid en hel del tillfällen så känner jag ett behov av att människor inte tycker illa om mig. Jag vill inte att någon ska tycka illa om mig. Jag är en snäll, omtänksam människa inuti mitt, till synes, oberörda och hårda yttre. Skulle aldrig kunna göra någon illa medvetet. Och ibland vill jag faktiskt prata med någon…

Nu har jag tankeloopat färdigt för idag. Dags att sova och sluta tänka – börja drömma! Förhoppningsvis inga mardrömmar…

Godnattkram från mig